Poker 2.0 TransformingPoker - to a Sport

Stockholm den 27 juni 2007

När jag skriver det här är det på dagen två år sedan jag träffade Carl-Stefan Gustafsson på Hard Rock Café i Stockholm. Min gode vän pokerspelaren Stefan Diös hade tyckt att ”Ola, du borde lyssna lite på vad Carl-Stefan har att berätta” och nu sett till att vi kom i kontakt med varandra. Det visade sig att Carl-Stefan och jag under flera års tid hade spelat mot varandra vid gamla anrika (och numera tyvärr nedlagda) bridge-/pokerklubben Kortoxens söndagstävlingar.

Mitt första intryck var ”Nu har jag blivit pålurad pokerns motsvarighet till Galne Gunnar!”. Det Carl-Stefan berättade om sin idé kring ett format att spela poker i lag går ju stick i stäv med hur man är van att tänka på poker. Spelet ska ju vara ”ensam är stark” och här hade Carl- Stefan idéer om att man skulle kunna byta ut spelarna i laget och att tävlingsmarkerna skulle vara lagets gemensamma egendom. Det lät hur fel som helst, men ungefär till desserten hade han fått förklara färdigt och jag hade tänt på idén på alla cylindrar. Vi bollade några olika varianter fram och tillbaka, och jag erbjöd mig att anordna ett par pilottävlingar för att testa formatet mot att jag fick köpa in mig i idén om dessa föll väl ut.

Jag har genom årens lopp arrangerat många tävlingar och insåg direkt att det stora problemet med formatet vid en livetävling är de logistiska. Vid en vanlig tävling slumpar man ju ut spelarna vid borden, medan man i det här formatet måste hålla ordning var varje spelare sitter, så att inte två spelare ur samma lag hamnar vid samma bord. Det här är den stora bristen med alla andra lagtävlingar vi sett. Vi diskuterade problematiken med Per Hildebrand som något år tidigare sponsrade det svenska laget i lagtävlingen i Sankt Petersburg. Inför finaldagen ledde det svenska laget och kunde bara tappa segern om de kvarvarande öststatsspelarna slutade i en bestämd ordningsföljd – något som snabbt åstadkoms genom ett uppenbart chipdumpande dessa spelare emellan.

Jag funderade först på något liknande bridgens flyttschema, men kom snabbt fram till att vi behövde ett dataprogram för att hålla ordning på spelarförflyttandet. Logiken bakom placeringen är inte svår, men kombinationerna är för många för att en tävlingsledare ska kunna göra dem ”för hand” vid spelborden utan hjälpmedel, även när det bara är ett fåtal bord. Så fort tävlingen sväller till mer än en handfull lag så blir kombinationsmöjligheterna oändliga. I det här skedet kopplade vi in Douglas Burgman, en gammal pokerkompis till Carl-Stefan, som fick stå för programmerandet av administrationsverktyget.

Den första piloten, som vi höll på klubben ”Klubben” i Stockholm, blev en formidabel succé. Jag hade bjudit in 14 lag utan att tala om för dem vad som väntade. ”Kom ett lag på fyra spelare, så ska ni få vara med om något nytt och roligt.” Vi hade en del fjärilar i magen och var nervösa för att spelarna inte skulle gilla formatet, men den skriftliga utvärdering som vi gjorde efter målgång skrinlade alla farhågor. Alla, verkligen alla, utom en spelare gav formatet en nia eller tia på en tiogradig skala. Jag hade inte kunnat drömma om ett sådant bra mottagande, och det var ändå på en pilot som jag tyckte hade några barnsjukdomar. ”Vi sitter på en jättegrej”, tänkte vi.

Med de erfarenheter vi hade från första piloten gjorde vi sedan några förändringar och körde en större pilot på klubben ”Sviten” i Stockholm, nu för 160 spelare (det vill säga 40 lag). I båda dessa två första piloter var inköpet lågt, men trots att det handlat om ”kaffe-pengar” har lagandan varit stor. Man har hejat på sina lagkamrater och tjatat ner sina motståndare. Vissa lag har kommit i enhetlig klädsel, allt för att höja lagstämningen – vilket vi även sett i de tre lagpokerligor som senare under åren spelats i Stockholmstrakten, och som i år utökas till att bli en rikstäckande Svensk Lagpokerliga.

I samband med den andra piloten slog det mig verkligen vilket strategimoment som införs i pokern i och med lagpokern. Från att ha varit ett individuellt spel blir det nu helt plötsligt en sport! Lagledaren (ja, det är bra att ha en lagledare som coachar) ska använda sina trupper på bästa sätt. Ska markerna fördelas jämt inom laget, eller ska vi ha en stor ”bank” och tre spelare som spelar shortstackpoker? Kalle är bäst på att sitta och vänta på nötterna vid ett tiomannabord, medan Stina passar bättre som den aggressiva terriern vid ett shorthandedbord. Pelle har svårt att spela vid samma bord som Martin, men säger att han hittat en tell på Lisa. Erfarenheterna från lagpokerligorna är att de lag som coachar sitt lag aktivt har en klar fördel. Tänk er sedan också vilken bra TV det kan bli av ett EM – när det svenska laget tar timeout på finalbordet för att diskutera en all-in, kameran zoomar in på diskussionen och vi TV-tittare verkligen får höra hur proffsen tänker i ett visst läge.

Jag är övertygad om att detta kommer att förvandla pokern från ett spel till en sport som kan få andra sponsorer än internetsajter att få upp ögonen för att sponsra pokertävlingar. Casino Cosmopol har hållit två tävlingar enligt vårt format, dels i samband med Nordic Masters och dels i samband med Swedish Open. Cosmopol har ju som ni alla känner till stora svårigheter att samarbeta med utländska spelbolag, men om Ericsson eller Volvo lägger till en mobiltelefon till finalbordet och vinnaren får en ny bil, det vore väl något?

Ola Brandborn